En sensommarmorgon 1983, förlöstes jag och min tvillingbror Jacob med kejsarsnitt på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Båda våra föräldrar är läkare och vår mor, Maria-Pia hade av ren nyfikenhet begärt att få bevakade hela operationen. Hon fick som alla andra ligga på ett operationsbord klädd i gröna operationsdukar. Undantaget var att en spegel som de monterat upp ovanför magen. På så sätt kunde hon blicka rakt in i sig själv när de skar upp buken och plockade ut de två främlingar som idag är jag och min bror.
I tanken vänder jag först alltid bort blicken. Jag blir orolig och förstummad inför hennes val att blicka in i vad jag upplever som en paradox. Samtidigt är det en blick som jag ständigt försöker förstå, för den bår inte att värjas sig från. Om jag kan titta, så måste jag titta.
Berättelsen om vår födsel har alltid följt mig med enorm fascination och förankrat ett starkt intresse för det stora allmänmänskliga och det lilla specifika i landstingsmiljöns enorma spännvidd mellan födsel och död. Tvillingskapet och min omgivnings gudsfruktan (Bibelbältets högsäte Jönköping) skulle också komma att bli omständigheter som personligen influerat och fortsätter att influera mitt konstnärliga skapande. I min moders blick in i sin egen livmoder formulerades min första fråga; vad skapar en människa? Det är en fråga om individen och den fria viljan. Frågan vänder jag framför allt mot materialet, estetiken och genetiken som ständigt omger oss och formar oss som människor i vår vardag. Min mors blick har, i sökandet efter material fått mig att undersöka och bryta ner material som impregnerats betyngds med starka och tydliga referenser. T.ex har hud, hår, kläder och mer specifikt gula landstingsfiltar varit väldigt laddade material i de skulpturer jag gjort de senaste 2 åren.
Som konstnär rör jag mig över flera discipliner men jag har en fördjupad kunskap inom film och skulptur. När jag skapar så arbetar jag hela tiden mot att göra verket autonomt. Det gäller på flera plan. I processen och skapandet av skulpturen är det viktigt att den tillslut tar kontroll över sig själv och blir något som är bortom min kontroll. Jag vill alltså göra mina verk självständiga. Mitt intresse för individen som kan argumenteras till att vara en viljelös kropp styrd av massan, har gjort att jag vill frigöra mina skulpturer från mina egna konventioner och fördomar. Jag har därför utvecklat olika metoder, som gör att det inte går att förutse skulpturens form och rörelse. När jag skapade skulpturerna Homo digitalis, Infant Gaze och The violence of intimacy så arbetade jag hela tiden med principen att det ska finnas motstånd i de textila formerna. Det har gjort att jag varit tvungen att forcera ihop en t.ex rund from med en kantig form. Slutresultatet blev kroppar som befinner sig i en ständig kamp mot mig och min processen. De har en performativ kvalité av att vilja vrida sig ur sin egen kropp.
Historien om vår födsel forsätter med att jag inte andas och forslas därför omedelbart till barnakuten. Undertiden fick min tvillingbror Jacob landa tryggt i min moders famn. Några timmar senare kommer barnorskan in på rummet och meddelar glatt att han kommer nu. Min mor tittade då upp med en förundrad blick och frågade; Vem?
Jag fick en dotter för två år sen. Hon föddes med akut kejsarsnitt vilket jag likt min mor kunde bevittna via en spegelreflektion i taket. Det var dock inte jag som låg på operationsbordet. Det skulle visas sig att det inte var det fysiska ingreppet som kom att påverka mig. Istället var det upplevelsen av min dotters faktiska resa från ickeexistensen i mörkrets och dödens domän, in till vår fysiska verklighet av kött och blod. Känslan drabbade mig hårt redan vid första ultraljudet. Ett vetenskapligt redskap utformad med en egen estetik redovisade tydligt formen av en kropp som är bunden till mig. Det var en stor metafysisk upplevelse som följt med mig in i konsten.
Samtidigt som jag har lyckats närma mig min moders blick i konsten, har jag bara har skrapat på ytan av hur jag i framtiden kan skulptera mer precist och fokuserat. Den tyngd och kraft som t.ex landstingsfilten bär på är för mig en avgörande upptäckt i mitt arbete. Jag tycker att skapande är en ständig kamp av sökande efter mening. Därför ser jag det inte längre som att jag enbart skulpterar med faktiska material (latex, tyg landstingsfiltar, bandag, stoppning mm.) utan materialen i sig skapar en ytterligare immateriell kropp som tar form efter betraktaren. Det är materialens inneboende konatationer som skapar den immateriella kroppen. Det innebär att min praktik till stor del går ut från att söka efter unika material med en större innebörd än dess faktiska materialitet och praktiska betydelse.
Mötet och förhållandet till ”den andra” är en annan viktig punkt i mitt arbete. Det ligger också i direkt relation till mitt intresse för tvillingskapet. Homo digitalis är en tvillingskulptur. Det är två kroppar som förhåller sig till varandra vilket inte tvingar betraktaren intellektualisera sitt möte och sig själv med skulpturen, utan skulpturen har redan en pågående dialog.
Jag är inte Jehovas Vittne och har aldrig varit troende. Däremot har jag vuxit upp med många vänner som tillhört trossamfund och bland dem har Jehovas Vittnen varit den mest intressanta.Det är bräckligheten som fascinerar mig, hur lätt de kan bli kontaminerade. De lever inom en väldigt tydligt ramverk med en förklaringsmodell om existensen som bygger på att välja bort och forma om verklighetens beståndsdelar. Jag är övertygad om att vi alla gör det men för mig kristalliserar Jehovas vittnen detta fenomen.
I tanken vänder jag först alltid bort blicken. Jag blir orolig och förstummad inför hennes val att blicka in i vad jag upplever som en paradox. Samtidigt är det en blick som jag ständigt försöker förstå, för den bår inte att värjas sig från. Om jag kan titta, så måste jag titta.
Berättelsen om vår födsel har alltid följt mig med enorm fascination och förankrat ett starkt intresse för det stora allmänmänskliga och det lilla specifika i landstingsmiljöns enorma spännvidd mellan födsel och död. Tvillingskapet och min omgivnings gudsfruktan (Bibelbältets högsäte Jönköping) skulle också komma att bli omständigheter som personligen influerat och fortsätter att influera mitt konstnärliga skapande. I min moders blick in i sin egen livmoder formulerades min första fråga; vad skapar en människa? Det är en fråga om individen och den fria viljan. Frågan vänder jag framför allt mot materialet, estetiken och genetiken som ständigt omger oss och formar oss som människor i vår vardag. Min mors blick har, i sökandet efter material fått mig att undersöka och bryta ner material som impregnerats betyngds med starka och tydliga referenser. T.ex har hud, hår, kläder och mer specifikt gula landstingsfiltar varit väldigt laddade material i de skulpturer jag gjort de senaste 2 åren.
Som konstnär rör jag mig över flera discipliner men jag har en fördjupad kunskap inom film och skulptur. När jag skapar så arbetar jag hela tiden mot att göra verket autonomt. Det gäller på flera plan. I processen och skapandet av skulpturen är det viktigt att den tillslut tar kontroll över sig själv och blir något som är bortom min kontroll. Jag vill alltså göra mina verk självständiga. Mitt intresse för individen som kan argumenteras till att vara en viljelös kropp styrd av massan, har gjort att jag vill frigöra mina skulpturer från mina egna konventioner och fördomar. Jag har därför utvecklat olika metoder, som gör att det inte går att förutse skulpturens form och rörelse. När jag skapade skulpturerna Homo digitalis, Infant Gaze och The violence of intimacy så arbetade jag hela tiden med principen att det ska finnas motstånd i de textila formerna. Det har gjort att jag varit tvungen att forcera ihop en t.ex rund from med en kantig form. Slutresultatet blev kroppar som befinner sig i en ständig kamp mot mig och min processen. De har en performativ kvalité av att vilja vrida sig ur sin egen kropp.
Historien om vår födsel forsätter med att jag inte andas och forslas därför omedelbart till barnakuten. Undertiden fick min tvillingbror Jacob landa tryggt i min moders famn. Några timmar senare kommer barnorskan in på rummet och meddelar glatt att han kommer nu. Min mor tittade då upp med en förundrad blick och frågade; Vem?
Jag fick en dotter för två år sen. Hon föddes med akut kejsarsnitt vilket jag likt min mor kunde bevittna via en spegelreflektion i taket. Det var dock inte jag som låg på operationsbordet. Det skulle visas sig att det inte var det fysiska ingreppet som kom att påverka mig. Istället var det upplevelsen av min dotters faktiska resa från ickeexistensen i mörkrets och dödens domän, in till vår fysiska verklighet av kött och blod. Känslan drabbade mig hårt redan vid första ultraljudet. Ett vetenskapligt redskap utformad med en egen estetik redovisade tydligt formen av en kropp som är bunden till mig. Det var en stor metafysisk upplevelse som följt med mig in i konsten.
Samtidigt som jag har lyckats närma mig min moders blick i konsten, har jag bara har skrapat på ytan av hur jag i framtiden kan skulptera mer precist och fokuserat. Den tyngd och kraft som t.ex landstingsfilten bär på är för mig en avgörande upptäckt i mitt arbete. Jag tycker att skapande är en ständig kamp av sökande efter mening. Därför ser jag det inte längre som att jag enbart skulpterar med faktiska material (latex, tyg landstingsfiltar, bandag, stoppning mm.) utan materialen i sig skapar en ytterligare immateriell kropp som tar form efter betraktaren. Det är materialens inneboende konatationer som skapar den immateriella kroppen. Det innebär att min praktik till stor del går ut från att söka efter unika material med en större innebörd än dess faktiska materialitet och praktiska betydelse.
Mötet och förhållandet till ”den andra” är en annan viktig punkt i mitt arbete. Det ligger också i direkt relation till mitt intresse för tvillingskapet. Homo digitalis är en tvillingskulptur. Det är två kroppar som förhåller sig till varandra vilket inte tvingar betraktaren intellektualisera sitt möte och sig själv med skulpturen, utan skulpturen har redan en pågående dialog.
Jag är inte Jehovas Vittne och har aldrig varit troende. Däremot har jag vuxit upp med många vänner som tillhört trossamfund och bland dem har Jehovas Vittnen varit den mest intressanta.Det är bräckligheten som fascinerar mig, hur lätt de kan bli kontaminerade. De lever inom en väldigt tydligt ramverk med en förklaringsmodell om existensen som bygger på att välja bort och forma om verklighetens beståndsdelar. Jag är övertygad om att vi alla gör det men för mig kristalliserar Jehovas vittnen detta fenomen.
